I förra veckan var jag på min första företagarfrukost. Att ens ta mig dit var ett stort steg för mig. Som introvert är det jättejobbigt för mig att vara med i sammanhang med en massa nya människor där jag inte känner en kotte. Känner mig ofta bortkommen, är rädd för att bli dömd (förmodligen en kvarleva från skoltidens mobbing) och har extremt svårt för att ta kontakt och starta en konversation med främlingar. Vet aldrig vad jag ska säga och när jag väl säger något så blir det oftast att jag stakar mig eller snubblar på orden. Det brukar sluta med att jag sitter för mig själv i ett hörn, eller står i bakgrunden. Så har det varit i hela mitt liv. Jag har alltid hamnat i bakgrunden för att jag är tyst och tillbakadragen.
Inga ursäkter
När jag första gången såg infon om dessa företagarfrukostar så tänkte jag: ”Vilken bra idé men absolut inget för mig. Aldrig i livet att jag skulle gå på något sådant!”
Men jag vet inte vad som flög i mig. Rätt vad det var så hade jag anmält mig, ändå, till årets tredje frukost. Däremot hade jag inte bestämt mig om jag verkligen skulle gå eller inte. Och det råkade slumpa sig så att jag blev däckad av en förkylning dagarna innan. Jag tänkte att det var ju bra ändå för då hade jag en ursäkt till att inte gå på frukosten. Men på torsdagen när frukosten var kände jag mig bättre.
Då hade jag inte längre någon giltig ursäkt, så jag pallrade mig dit.
Några bekanta ansikten
Jag kände igen några som var där. Jag bor i en liten stad där alla känner alla, eller i alla fall känner till varandra. Oftast är det nog så att jag känner igen människor och vet vilka dom är, men dom har inte en aning om vem jag är. Jag har ju aldrig hörts eller synts och aldrig haft många vänner. Min bror och pappa däremot känner dom flesta till.
Jag hamnade vid samma bord som en tjej som gick i min klass under en kort period i grundskolan.
Vi växlade några ord. Sen var det dags för föreläsningar. Den här gången var det Ung Företagsamhet, Almi och ett framgångsrikt UF-företag som var föreläsare.
Efter det var träffen över, men de som ville kunde stanna kvar och nätverka en stund. Men det var många som åkte samtidigt som mig så jag vet inte om det blev så mycket nätverkande efteråt. Oavsett är jag inte riktigt där än att jag är bekväm med att stanna kvar och försöka connecta med folk. Jag hade känt mig fullständigt bortkommen och hade antagligen inte pratat med någon. Många känner också varandra sedan tidigare vilket gör det än svårare som ny och introvert att ta kontakt och komma in i gemenskapen. Men kanske jag vågar mig på det också så småningom.
Den fula ankungen
Jag är nöjd över att jag ens vågade åka dit, men jag kan ärligt säga att jag kände mig väldigt malplacerad. Där satt jag med ett gäng företagare som är igång och lever på sina företag, vissa av dom ganska gott, medan jag är helt ny och inte har fått någon fart på min business. Lite som den fula ankungen, som inte riktigt passar in. Men kanske denna fula ankunge också blir en vacker svan tids nog.
Trots allt så anmälde jag mig ändå till nästa frukost i april som kommer att vara på ett helt fantastiskt ställe.
